Då har vi avspark för tjugohundratolv, eller tvåtusentolv. Har funderat mycket på senare tid vilken riktning jag vill ha i livet. Detta året innehåller en del mål på vägen, men det ligger andra mål tre och fem år längre fram i tiden. Känns faktiskt himla skönt att staka ut en väg mot ett mål som man vet att man når, om man bara håller sig till planen, oavsett om det är ekonomiska mål, jobbmässiga eller personliga för den delen. Sedan skall man ju ha delmål vartefter och belöna sig själv när dem nås. Kommande vecka är det dags för konferens med jobbet i Danmark. Blir en fullspäckad vecka med allt som man skall hinna med både imorgon samt på fredag. Så nu är det bara att kavla upp ärmarna och börja. Tycker det är skönt att vintern har hållit sig borta så pass länge ändå, för även om den dyker upp nu så blir den hyfsat kort. Nu är det nedräkning mot våren/försommaren, då det blir London ytterligare en gång, denna gången med Maximilian…

Jason Derulo – Fight For You

Maxi sitter på toan medan jag tappar upp grabbarnas bad…

William: – Pappa, jag måste gå på toaletten!

Jag: – Varför måste ni alltid gå exakt samtidigt för?

William (tittar undrande på mig): – För att vi är bröder så klart!

Maxi: – Men åh, nä William, det har inte med saken att göra!

William: – Nä ok då, men då är det för att vi äter samtidigt…

Han är inte dum i alla fall ;)

Tiden rusar fram och man börjar ana slutet på sommaren dessvärre. Det är lika trist varje gång eftersom jag verkligen inte mår bra under den andra halvan av året. Blä. Igår var jag med Thessan och alla barnen och såg Cars 2 i 3D. Barnen tyckte den var dålig och Maxi värdelös rent av. Kan förstå det. Den tilltalade mest mig som var bilintresserad. Bara namnet på Francesco’s däck. Rotelli Pasta Potenza, underbart!

Soundtracket från filmen:

Efter bion lämnade jag barnen hos mina föräldrar där deras kusin också var på besök. Åkte sedan tillbaka hem och tog tag i källaren som var kaos från golv till tak. Röjde ut allt och sorterade i slänga/spara/sälja-högar. Så nästa helg blir det loppis. Var klar vid halv fyra på morgonen, men skönt att ha det gjort. Idag har jag fortsatt här hemma och rensat kläder ur garderoberna och sorterat filmer, leksaker mm. Så nu hoppas jag att de förblir ordning ett tag iaf. Hämtade barnen vid färjan nu på kvällen och i bilen så berätta William att han skulle få 200 kr av farmor/farfar för födelsedagspresenten som farmor inte hittade i London. Jag frågade vad han skulle köpa, eller om han skulle spara pengarna. Spara svarade han då. På tal om spara sa jag, fick du höra av din mamma att du fått pengar från försäkringsbolaget för dina ärr efter olyckan med handen? Jag berätta att dessa pengar sparas på hans sparkonto som han får när han blir myndig. Han fick iaf höra att det var ett högt 4 siffrigt belopp, snudd på 5 siffrigt. Hans första fråga efter det:

- Pappa, vad kostade en Ferrari nu igen?

Är så galet trött idag också. Hela situationen med William är ganska påfrestande, just att inte veta vad som var/är fel. Även om William blir sig själv mer och mer för varje dag så kan man inte sluta tänka på vad det var som hände i lördags? Kan det hända igen? Är det något speciellt som triggar igång det? Är det saker som William bör undvika? Igår fick han ju som sagt komma hem på permis i 24h. Idag skulle vi vara tillbaka på sjukhuset på eftermiddagen och lämna in manicken som övervakat hans hjärta under tiden här hemma. Så efter att vi kört Maximilian till skolan idag på morgonen så fick William bestämma hur dagen skulle spenderas. Blev ganska förvånad när han sa att han ville klippa sig. Han ville vara fin när han skulle tillbaka till sjukhuset. Som ni kan se på denna film från igår kväll så är min redan fåfänga 4 åring väldigt förtjust i just tuppkam.

Efter att han fått en grön tuppkamsfrisyr så blev det McDonalds-lunch följt av besök på Spårvägsmuseet och Leksaksmuseet. William fick idag äntligen vara sig själv igen för några timmar efter att ha legat i respiratorn hela helgen och fått utstå slangar och trådar hit och dit. Här är ett klipp från Leksaksmuseet idag när William spelar Wii. Även om han hade sladdar på bröstet som gick till en dosa som satt på hans skärp så har han haft det väldigt bra idag och blivit bortskämd precis som jag intalar mig att han förtjänar att bli.

På sjukhuset träffade vi Leif igen, världens bästa läkare känns det som. All personal på Astrid Lindgren gör mig helt mållös. De är så grymt suveräna! Han har försökt att få tag på ambulanspersonalen för att få en klarare bild varför man tog över Williams andning. Var det pga dåligt blodtryck/dålig andning så kan det tyda på hjärtproblem. (William hade ett värde som var nära en övre gräns). Var det för att han började få kramper så är det mer relaterat till hjärnan. Imorgon har man nog hunnit kolla av hans värden gällande hjärtat. Om hjärtspecialisterna gör bedömningen att det är lugnt så överväger man att göra en ny eeg. Helst över en hel natt för att följa det spåret. Men ambulansen kan som sagt hjälpa sjukhuset att komma på rätt spår lite snabbare. Det känns skönt att man inte släpper taget iaf utan kollar allt grundligt.

William blev inte utskriven, utan fick en ny permis på 24h. Imorgon vet vi nog lite mer. Jag hoppas att man hittar vad det är snart iaf. För innan man har en förklaring så är det svårt att slappna av helt och hållet. Ikväll lämnade jag William till Cattis då jag ska vara med på första dagen på konferensen iaf. Vi ska ha en utbildning imorgon nämligen. Cattis har ju kunnat jobba idag, men sen tar jag över igen på fredag så hon får jobba då också. Nu blir det att krama kudden iaf.

Avslutar med en till video som är från i måndags när William har ätit upp sin Magnumglass. Märks det att han gillar filmen ”Cars”?

På återhörande…

Idag är en sån där dag när allt pendlar. William repar sig och mår bra. Man känner igen sin lilla kille mer och mer. Han är full av bus och stoj som han brukar. Den killen kikade fram redan igår. Idag när jag kom till sjukhuset så fick vi reda på att alla prover och tester ser normala ut. Det var dock något värde när man kikade på hjärtat som var väldigt nära en övre gräns av nåt slag, så man ville göra fler tester. Doktorn säger att nåt har ju varit fel, men man vet fortfarande inte vad. Vi fick iaf 24h permis, så vid 16-tiden fick vi lämna sjukhuset. Vi ska vara tillbaka samma tid imorgon dock för att lämna tillbaka prylen som William har vid midjan. De vill kolla hans hjärta under 24h. Nu skulle sjukhuset också försöka få tag på ambulanspersonalen för att försöka förstå vad som verkligen hände med William. Jag har berättat flertalet gånger så detaljerat jag bara kan. Men just i ambulansen var det svårt för mig att ha koll på vad som hände. Dels för att jag var så chockad och dels för att jag satt fram och inte var i närheten av William när allt hände, då man valde att stanna och ta över hans andning. Det känns bra att ha sin kille hemma, men samtidigt känns det läskigt. Har mediciner här hemma i beredskap om nåt skulle hända.

Ni får ursäkta om jag skriver osammanhängande, men jag är så galet trött. Man är väl mest spänd och orolig om dagarna. Än värre måste det vara för Cattis som sovit på sjukhuset i 3 nätter i sträck, vilket jag är grymt tacksam för, för det är inte my cup of tea om jag säger så. Sjukhus gör mig svimfärdig. Men när det kommer till ens eget barn så ser man förbi sådant av nån anledning, och tur är väl det.

Nu ska jag krypa ner hos William. Imorgon kör vi Maxi till skolan, sen ska han och jag försöka ha en så normal dag som vi bara kan tills på eftermiddagen. Har ingen aning om vad som väntar på sjukhuset. Vi ska ta bort manicken vid midjan och prata med läkaren som förhoppningsvis lagt ihop fler pusselbitar. Idag fick Maxi följa med en annan kompis från skolan och man glömmer liksom bort honom mitt i allt känner jag. Imorgon får han lite tid ensam med sin mamma iaf medan jag är med William på sjukhuset. Fortsättning följer.

Vill till att börja med återigen tacka för allt stöd och all värme som väller in från alla håll och kanter. Ni är alla guld värda. Jag är medveten om att bilderna kan vara för mycket för vissa, men jag (med Cattis samtycke) valde att visa dom. Jag tror att det förmedlar en ganska bra förståelse för hur fullkomligt maktlös man känner sig som förälder. Dagens jobbigaste händelse för min del var när jag satt vid sängen och pratade med William. Helt plötsligt börjar han öppna ögonen och man får kontakt med honom. Han förstår vad man säger. Då ville han slita ur respiratorn och slangarna i halsen som han kände av då bedövningen började att släppa. När jag klappar honom på huvudet och försöker lugna honom genom att säga att allt kommer bli bra så skakar han bara på huvudet. Munnen formar han som han ville skrika NEJ! Men inte ett ljud kunde han göra på grund av alla slangar och tejp för munnen. Istället börjar tårarna att forsa ur hans ögon och man ser att han lider. Han verkligen lider.

Nu så här på söndagkvällen så mår jag bra i vetskapen om att William nu vaknat, andas själv och är stabil. Han har verkligen blivit sig själv under eftermiddagen. Det som oroar mig är att inte veta vad som orsakat allt. Imorgon får vi träffa läkaren som ska presentera en teori efter alla undersökningar som är gjorda. Men om jag hängt med så är man mest inne på att allt orsakats av ett epileptiskt anfall.  Sådana kan barn få (utan att de återkommer fler gånger). Det kan förklara att han var så frånvarande igår, samt hans kramper när han kom in. Men vi inväntar fortfarande svar från ryggmärgsprovet, som kan påvisa nån form av virus.

Den här bilden visar William på närakuten igår. Helt frånvarande och han somnade som sagt t.o.m under undersökningen. Doktorn testade att nypa honom för att få reaktioner.  Helt utan bedövning kunde man lappa ihop ett öppet sår vid ögonbrynet som var helt vidöppet. Så helt klart är det något som inte varit som det ska. Det plus att han hade andningssvårigheter. Nu gäller det att börja acceptera själv att man kanske aldrig får reda på exakt vad som hänt. Jag börjar nämligen tvivla på att man helt plötsligt bara hittar nåt. Men huvudsaken är att William repar sig. Under eftermiddagen fick jag vara med och plocka ur slangar och sådant när man ströp ner medicinen och kopplade bort respiratorn. Det var en väldigt ynklig kille som vaknade upp och det första han undrade var vart hans kläder höll hus. Han piggna till och jag fick läsa lite ur Blixtenboken innan jag åkte till Nina för att hämta Maximilian. Imorgon blir det skola för Maxi, men efter den åker vi till sjukhuset så han får träffa sin bror.

Cattis är med William för andra natten i rad och jag hoppas hon får mer sömn denna natten. William har i alla fall piggnat till ordentligt och ätit och fått sitt temperament tillbaka. Nu vill han åka hem, vilket känns underbart. Denna bilden skickade Cattis nu under kvällen…(och jag är ledsen, men är för trött för att vrida den rätt, så vrid på era huvuden)

Nu blir det sömn igen så man får iväg Maximilian till skolan imorgon.

Återigen, tack för att ni finns och att ni bryr er. Det värmer.

Usch, vet inte vart jag ska börja, allt känns bara skit just nu. En jobbig oviss väntan. Vill bara att man ska ringa och tala om att allt är bra. Allt gick så galet fort, så jag har inte fattat vad som hänt riktigt heller. Idag vaknade vi alla tre här hemma och allt var som vanligt. Vi käkade frukost, spelade, pysslade, läste bok och käkade lunch. Sen åkte vi till Hammarby för Maxis danslektion, (men det var ju sportlovsuppehåll visade det sig så det var ju ingen dans denna veckan). Då styrde vi tillbaka till Haninge och i baksätet somnade William medan damernas 3 mil avgjordes i radion. Vi stannade till för att handla middag och lördagsgodis. Inne på affären börjar William att klaga på att han har ont i magen. Väl framme vid lördagsgodiset så säger han att han inte vill ha nåt godis. Han började se lite hängig ut (från att ha varit hur pigg som helst). Sedan kräks han lite grann och då avbryter vi handlandet. Jag torkar honom och vi beger oss mot kassan för att betala det lilla som vi hade hunnit få med. Perfekt, ingen kö i kassan och jag kör upp vagnen när det händer vid kassan bredvid vår kassa. William snubblar över en vagn där man ställer sina varukorgar i. Snubblar på den första och ramlar rakt in i den andra (var 2 tomma sådana på golvet). Jag rusar dit och ser att han slagit upp hela ögonbrynet så illa att det nog måste sys. William säger bara: -Pappa,  jag snubblade. Inget gråt eller något sådant vilket var väldigt märkligt. Satte honom i vagnen och bad han hålla papper mot såret tills vi kom till akuten, men nu blev han så galet hängig. Han somnade till. Illfart till Handens närakut, tog nog 3 min (men det räckte för William att somna under). Det kom en sköterska och de skulle titta till hans ögonbryn ganska omgående. (Det var mycket folk som väntade). Jag sa att ögonbrynet är inte det som oroar mig mest, utan att han är så frånvarande. Då kalla hon på läkaren som inte heller fick kontakt med William. Man tog blodprover och klämde och kände på honom och han somnade under denna undersökning t.o.m. I normala fall hade han skrikit då han hatar läkare och sjukhus. Läkaren sa att han också var väldigt bekymrad över hans tillstånd och konstaterade att han inte heller andades speciellt bra. Remiss skrevs och man ringde efter ambulansen. Sakta började det gå upp för mig att saker och ting inte stod rätt till och jag började må riktigt dåligt (vilket Maxi kunde se som var med hela tiden). Ambulansen kom och Maxi fick inte plats så jag ringde så han fick åka hem till en kompis några timmar. Lämnade bilen på närakuten och det blev ambulans in mot SöS till en början. Kändes inte helt hundra att bara lämna Maxi vid akuten när jag gråtandes får bära ut William till ambulansen. Men Handens närakut tog väl hand om honom och bjöd på godis och efter några minuter blev han upphämtad. Sedan blev det dimmigt. Jag fick sitta fram och hade ingen koll på allt som hände där bak i ambulansen. Men det gick fort och med blåljus, sedan ropade man plötsligt efter en annan ambulans med en läkare i. Dessa möttes upp direkt efter Söderledstunneln och man fick t.o.m hjälp av polis som spärrade ett körfält för att dom skulle kunna hjälpa William. Dom höll nog på 5-10 minuter, hade ingen tidsuppfattning. Ambulansföraren kom tillbaka och sa att man tagit över hans andning. Sedan fortsatte färden mot Astrid Lindgren och vid akutintaget mötte Cattis upp som redan hunnit dit. Man undersöker honom snabbt och precis då får han dessutom lite kramper i armarna och man säger att det tyder på nåt med hjärnan och nervsystemet. William sövs ner och där är vi nu. Blodprover är tagna men negativa. Man har tagit ryggmärgsprov men dessa får man inte svar på ännu. Det är med blandade känslor. Att hans värden är bra och stabila känns jättebra. En hjärnröntgen gav inget heller utan allt ser bra ut. Men samtidigt vill man ju veta vad allt beror på. Ett ryggmärgsprov kan visa på ett ev virus eller nåt liknande. Man har nu röntgat lungorna och sugit ut en del slem (han har varit hostig till och från i några veckor nu). Han kommer nu att ligga sövd under natten och jag har nu begett mig hem tillsammans med Maxi medan Cattis sover på sjukhuset. Nu är det bara en oviss väntan som sagt och en jobbig väntan på att få reda på vad som är/var galet med William.

Maxis moster och mormor hämtade upp Maxi och körde honom till sjukhuset. Där fick jag äntligen en chans att förklara för honom vad som hände vid närakuten och varför jag bröt ihop. Han fick ställa frågor och prata av sig. Sedan fick han kika in hos lillebror och ställa frågor till läkaren. Fanns ju mycket att fråga om i det rummet vill jag lova. Vi åkte tillbaka och hämtade bilen. Nu har han äntligen fått sitt lördagsgodis och lite mys. Nu blir det sova för att åka till sjukhuset direkt imorgon för att vara med när William vaknar.

Helt plötsligt inser man verkligen vad som faktiskt betyder nåt här i världen. Hur dyrbar ens tid tillsammans är. Men nu som sagt, hoppas jag bara att vi kan hitta en förklaring till vad som hänt. Ovissheten är det värsta. William i sig vet jag har det bra. Läkarna var suveräna och han kan inte ha det bättre. Dessutom har han sin mamma i närheten och jag ska försöka vila nu. Allt har gått så galet fort. Många timmar har gått, men det känns som tiden stannat upp. Nu vill jag bara att han ska vakna upp, må bra, skratta och komma hem, så man får skämma bort honom. Nu har vi åkt ambulans färdigt han och jag hoppas jag. Faktum är att färden idag kändes jobbigare än den första. Förmodligen just för all ovisshet som råder. Ville bara få ur mig detta. Tack för allt stöd, alla som hör av sig. Det värmer.